Dagar av ensamhet och porträttfotografering.

När tystnaden får bre ut sig

Att vara ensam är inget nytt. Det är en vardag jag känner väl. Men de senaste dagarna har tystnaden känts lite tjockare. Mer närvarande.

Det har blivit flera dagar i följd utan samtal, utan ljud som inte kommer från kylskåpet, vinden i träden utanför eller skorna mot golvet. Och i den där stillheten har jag gjort det jag nästan alltid återvänder till: fotograferat.

Ljuset som följeslagare

Det började med ett par bilder i fönsterljuset. Men det slutade inte där. Jag har dragit fram lampor, kartonger, folie, gamla tygstycken – allt som kan påverka hur ljuset faller. Det har blivit ett slags tyst laboratorium här hemma. Skuggor har flyttats, reflektioner har jagat mig genom rummen.

Att jobba med ljussättning är som att lära känna något för första gången, varje gång. Det går att styra, men aldrig helt. Ibland blir det fel, ibland blir det magi. Och det är just det som lockar – att varje liten justering förändrar hela känslan i en bild. Att ljus kan bära både tyngd och lätthet, samtidigt.

När ensamheten får ta plats.

Kanske har de här dagarna känts extra ensamma för att det inte funnits något som brutit av – inga möten, inga måsten, inget annat än det egna tempot. Men mitt i det monotona har något värdefullt vuxit fram. En sorts närvaro. Ett lugn som kommer först när det inte längre finns något att distrahera sig med.

Och när jag ser tillbaka på de bilder jag tagit nu, ser jag inte bara motiv. Jag ser tystnaden, ljuset – och tiden som tilläts att gå utan att skynda.

Det blev tystare än vanligt. Men det blev också något.